A-Uppsats

Min sambo Lisbeth (född Karlsson) är 17 år gammal när hon går latinlinjens sista ring i Gubbängens läroverk i Stockholm. Lisbeth är bäst i klassen och får idel toppbetyg på sina uppsatser i svenska, latinskrivningar m m. Lisbeth berättar att det inte var roligt att ha varit duktig genom alla skolåren. Man blir lätt ett offer hos de som inte är tillnärmelsevis lika duktiga. Och man blir bara tystare och tystare under lektionerna. Men är man duktig så kan det uppskattas. Året innan Lisbeth tar studenten får hon ett förnämligt stipendium av Föreningen Norden. Hon, tillsammans med ungdomar från Sverige, Finland och Danmark, får resa till Norge och där under tre veckor uppleva och studera kulturliv och annat.

Den 13 januari 1964 är det skrivning i svenska och 17-åriga Lisbeth har från skrivningens olika förslag till rubriker valt att skriva uppsatsen "Frihet och disciplin i uppfostran". Hon får högsta betyg av läraren Bo-Vilhelm Lund. När jag nu läst hennes kloka ord är jag övertygad om att hon senare i livet uppfostrade sina barn efter samma goda ledord, d v s fri uppfostran.

***

Frihet och disciplin i uppfostran 

   Föräldrar har åtagit sig en svår uppgift. Det väntas av dem, att de ska fostra sina barn till lyckliga, självständiga, ansvarsmedvetna människor. Många blivande föräldrar slukar ambitiöst böcker i ämnet barnuppfostran. Andra har inte så stora ambitioner. De tror, att eventuella problem kommer att lösa sig ändå. Deras egna erfarenheter har bidragit till deras uppfattning om barnuppfostran. Somliga vill inte upprepa tidigare generationers misstag. De är förespråkare för en fri uppfostran. Andra är traditionsbundna. Vad deras förfäder praktiserat i århundraden, vill de föra vidare. Ja, hur ska man uppfostra sina barn? Ska man med disciplinens hjälp söka forma dem till ansvarskännande människor? Eller ska man ge dem en fri uppfostran - låta dem gå livets hårda skola?

   Disciplin är ett av ungdomen bespottat ord. Det leder tanken till barndomens alla förödmjukelser. Personligen tror jag inte på någon form av tvång. Föräldrars uppgift är att vägleda - inte att undertrycka eller förinta det som bildar grundvalen för en gryende personlighet. Den myndige husfadern, som slår näven i bordet, är förlegad. Han har ingen funktion att fylla i vårt demokratiska samhälle. Sitt barn kan han visserligen kuva. Det böjer sig för hans vilja. Utåt bärs det en välartad mask. Respekten för fadersgestalten håller tillbaka alla dåliga intentioner. Men det är olyckligt och splittrar och bär kanske inom sig en ansats till hat gentemot överhetspersoner. En moders tröstande hand behövs, men den uteblir ofta. Kärleken till mannen och underkastelsen av hans vilja övertrumfar ibland moderskärleken.

   Det är inte rätt att hämma ett barn, att underställa det strikta regler! Man kan nå mycket långt genom att visa kärlek och omtanke och själv föregå med gott exempel. Det är mödan värt att förklara, varför en viss sak är olämplig, eller vad följden kan bli av ett visst förfaringssätt. Det finns ingen anledning att istället helt omotiverat straffa. Genom att gå varligt fram kan man göra effekten större och mera bestående. Naturligtvis kan detta inte praktisera på alltför små barn, som ännu inte fått förmågan att tillgodogöra sig ord. De behöver ännu ett visst mått av disciplin. Men barn som kommit upp i fyra-femårsåldern bör i så stor utsträckning som möjligt komma i åtnjutande av fri uppfostran. Visserligen är det lättvindigare för föräldrarna att tillämpa den ålderdomliga, disciplinära metoden, men de vinner inte på den i längden.

   Friheten bör emellertid modifieras. Föräldrarna ska inte lämna sina barn helt vind för våg för att lära av omvärlden.. De kan följa deras företaganden med intresse och kärlek, alltid redo att sträcka ut en hjälpande hand. Hjälpsamheten får emellertid inte gå till överdrift. Föräldrarna får inte trampa på sina barns prestigekänslor genom att i kritiska, känsliga ögonblick komma till hjälp.

   Det finns mildare former av disciplin. Tidigare har jag bara nämnt den vidriga avart, som utövas av en härsklysten mansperson. En annan form utövas av det slags människor, som anser, att ett visst mått av disciplin är en livsfaktor. De kan inte existera utan självdisciplin. Avmätthet är av stor betydelse för dem. Sin livsuppfattning vill de överföra till sina barn. De förstår inte, att de gör dem en otjänst! Det är en stor press att alltid vara tvingad att behärska sig, att aldrig få ge utlopp för sina känslor. Barn måste få avreagera sig! Det är meningslöst att söka beslå dem med hämningar. Sådant skapar bara knutna människor.

   I ett hem, där disciplinen fått för stor makt över människorna, saknas trivselfaktorn. Det är vanvettigt att ställa upp regler för hur man ska handla. Det väsentliga är, att man fostrar sina barn till att ta hänsyn - även till sina föräldrar. Genom att ingen söker hindra dem i deras företaganden, lär de sig att ta eget ansvar. Deras erfarenheter visar dem, hur de ska förfara. Genom dåliga erfarenheter blir man bränd och tar sig sedan i akt för det, man blivit bränd av.

   Det är betydande betydelsefullt för en människas inre harmoni, att hennes hem har en glad, kärleksfull atmosfär. Demokratin borde vara genomförd även i hemmet. Ett barn behöver känna, att någon respekterar dess åsikter och tar hänsyn till dem. Problem kan alltid diskuteras igenom. Men barnet behöver också känna, att drivkraften till föräldrarnas intresse är kärlek - inte vetenskapligt intresse. Medvetandet om att någon älskar det, håller det uppe i alla situationer.

   Med disciplinens hjälp kan man pracka på ett barn vilka idéer som helst. Hela tiden, bär det dock inom sig en viss skepsis och trots mot dessa idéer - förmodligen ett sätt att reagera mot hur det fått dem till livs. Genom att förklara och ge exempel vinner man snabbare barnet för sina ideal - tolerans mot oliktänkande med mera.

   Det lämpligaste sättet att nå mognad är att förvärva egna erfarenheter. Föräldrar kan inte få hindra sina barn från att skaffa sig sådana! De kan få varna - men inte förbjuda. Om deras tonårige son eller dotter blivit skolled, har de ingen anledning att hålla dem honom eller henne kvar i skolan genom tvång. De kan acceptera, att barnen upphör med studierna för något år. De kan låta dem stå på egna ben, hur vacklande dessa än må vara. Ett års frihet kan göra underverk.

   Erfarenheter är eftersträvansvärda. Ett skyddat liv är värdelöst. Man kan inte riktigt veta, hur något verkligen är, innan man själv upplevt det. Med svedda vingar och större kunskap om livet, kan man alltid dra sig tillbaka efteråt, sedan man utrönt detta.

   Jag tror inte på föräldrars krampaktiga försök att med disciplinens hjälp hämma sina barns utveckling och mognad. Dessa föräldrar skapar endast splittrade människor, som är stympade, då de beger sig ut i livet. - Det var väl ändå inte avsikten? - En fri uppfostran förlänar däremot människan sin inre styrka, hon behöver. Hon vet sitt eget värde, fastän hon inte överskattar det. Full av tillförsikt kan hon ge sig ut i världen.

***