Wikipedia
Ernst Viktor Hällgren, född 15 december 1889 i Stockholm, död 6 december 1944 i Ludvika, var en svensk grafiker.
Ernst Hällgren studerade 1908-12 vid Konsthögskolan, där han erhöll hertigliga medaljen. Han studerade också vid Axel Tallbergs etsningsskola och gjorde sedan studieresor till England, Tyskland och Frankrike.
Ernst Hällgren deltog i Grafiska sällskapets retrospektiva utställning på Konstakademien 1911-1912, "Svensk grafisk konst" på Valand, Göteborg 1912, Baltiska utställningen i Malmö 1914, Grafiska sällskapets utställning i Stockholm 1916, Svenska konstutställningen på Charlottenborg, Köpenhamn, 1916 "Svensk grafik" på Konstakademien 1919, "Svensk konst" på Valand-Chalmers, Göteborg,1923, i Grafiska sällskapets utställningar på skilda orter samt med Sveriges allmänna konstförening 1910, 1911 och 1914. Han erhöll 1913 Beskowska stipendiet.
Ernst Hällgren, som enligt Tallberg, var en mycket duktig, om även en smula ojämn, etsare, gjorde sig känd som en skicklig tekniker. Hans grafiska produktion omfattar skilda motiv som landskap, gatubilder, arkitektur, figurscener och porträtt, övervägande utförda i linjemaner.
Ernst Hällgren utgav 1918 Från Göteborg. Tio etsningar och Från Stockholms gator och gränder. Åtta etsningar. Han har även utfört målningar, bl.a. porträtt, samt teckningar.
Ernst Hällgren finns representerad i Kungl. biblioteket och (med omkring 15 gravyrer) i Nationalmuseum samt i Kalmar konstmuseum Han var medlem av Royal Society of Painter-Etchers and Engravers i London.
Fem av åtta färgetsningar, beskurna och något bildbehandlade, från samlingen "Från Stockholms gator och gränder":
"Petissan" Originaletsning av E. Hällgren (från min mamma Ingrid Bergquist)
Wikipedia
Petissan är en historisk kafébyggnad i stadskvarteret på Skansen i Stockholm. Huset stod ursprungligen på adressen Drottninggatan 116 (tidigare 110), i korsningen med Kungstensgatan i Stockholm.
Byggnaden har fått sitt namn efter den kaférörelse, ett Petit café ("Lilla kaféet"), som fröken Karin Åkerman öppnade omkring år 1870. Det låg vid Observatoriekullen i hörnet av Drottninggatan och Kungstensgatan intill dåvarande Tekniska högskolan, Teknologiska institutets tidigare byggnader på Drottninggatan 95A. Café Petissan var en populär samlingsplats för Stockholms studenter, framför allt för teknologer, men också för andra stockholmare, och var öppet till år 1907. I kaféet fanns då som nu småbord med enkla stolar. Spetsgardiner och krukväxter bidrog till den trevliga atmosfären. Man åt landgångar och bakelser och drack därtill mjölk, öl och kaffe. I flygeln på andra sidan portvalvet hade man diskrum och innanför bodde värdinnan Lovisa Dahlberg, "den ständigt redbara, glada och godmodiga huvudpersonen".
När Stockholms Högskola skulle byggas 1907 flyttades Petissan till Skansen, detta till stor del på Svenska Teknologföreningens bekostnad. Där uppfördes byggnaden vid nedre Solliden, på den plats där det senare byggdes ett elefanthus. Byggnaden flyttades på nytt år 1931 och är sedan dess en del av Skansens Stadskvarter.
Byggnaden kom till vid 1600-talets slut och är byggd i liggande timmer och panelades på 1700-talet. Huset hörde ursprungligen till den norra flygeln till Schefflerska palatset, även kallat "Spökslottet", och byggdes omkring år 1700. Spökslottet är ett pampigt hus, som fortfarande ligger kvar i en stor trädgård på Drottninggatan 116. Spökslottet fick sitt namn av påstådda spökerier och märkvärdiga händelser som utspelades i huset under 1700-talets slut.
"Rådmansgatan" Originaletsning E. Hällgren (inköpt på Luleå Auktionsverk)
Gatan har fått sitt namn efter rådmannen Nils Nilsson Emporagrius, 1607–1681, tomtägare i kvarteret Vega, Rådmansgatan 70.
Trappan finns kvar, fast i annat utseende. Högst upp korsar Rådmansgatan Holländargatan, som fick sitt namn i mitten av 1600-talet efter holländaren Dijrick Dijricksson som var gårdsägare i kvarteret Svärdfisken. Till höger ligger f d Kårhuset, Stockholms högskolas studentkårs kårhus, uppfört 1935–1937. Kårhuset var platsen för den så kallade ”kårhusockupationen” den 24–27 maj 1968. Innan Rådmansgatan korsar Drottninggatan ligger Spökparken på dess högra sida
"Bellmanshuset" Originaletsning E. Hällgren (inköpt på Luleå Auktionsverk)
Wikipedia
Bellmanshuset (även Bellmanhuset) är en byggnad på Långa Gatan 4 i Djurgårdsstaden på Djurgården i Stockholm. Huset uppfördes under 1750-talets slut och är i statlig ägo sedan 1991. Byggnaden är sedan 1935 ett lagskyddat byggnadsminne. Lagskyddet förnyades år 2005. Bellmanhuset ägs och förvaltas av Statens fastighetsverk som hyr ut det till Gröna Lund.
Värdshuset Gröna lunden (även kallat Gröna lund) är omsjunget av Carl Michael Bellman i tre epistlar. Denna krog, belägen i gamla kvarteret Trädgården, öppnades 1712 av gårkocken Nils Aronson Berg (död 1732) under namnet Mäster Nilses. Krogen övertogs sedan av hans änka Märtha Schultz (död 1757) och efter hennes död av hennes svärdotter Anna Berg, gift med juveleraren Berg. Anna och Anton Berg var vänner till familjen Bellman, och krogen nämns av Bellman i Fredmans epistel 33 som en krog med gott anseende.
Gårdens värdshusrörelse förmodas dock av Riksantikvarieämbetet ha legat i Mjölnargården och inte i Bellmanshuset vilket mytbildning kring byggnaden har gjort gällande sedan 1800-talet. Bellmanhuset anses därför vara ett lusthus som uppfördes mitten på 1700-talet till den malmgård (sedermera Mjölnargården) som byggdes 1710-1720 för räntmästaren vid krigsmanshuskassan, Johan Filip Psilanderhielm. Han lät anlägga en lummig trädgård, som sedan gav namnet åt kvarteret Trädgården. Dendrokronologiska prov av Bellmanhusets trästomme visar att virket i huset fälldes 1754-55. Sedan slutet av 1800-talet har huset kallats för Bellmanshuset.
På 1850- eller 1860-talet lades värdshusrörelsen ner och byggnaden blev därefter bostad åt varvsarbetare från närbelägna Djurgårdsvarvet och därefter åt fattigt folk. År 1896 hyrdes Bellmanhuset av Jacob Schultheis som anlade Gröna Lund 1883. Han lät renovera Bellmanrummet och visade upp det i samband men Stockholmsutställningen 1897. Schultheis bosatte sig även i huset och fram till restaureringen 1999 innehöll Bellmanhuset bostäder för Gröna Lunds anställda.
Bellmanhuset är timrat i två våningar med vindsvåning. Fasaderna är klädda med rödmålad locklistpanel och mot gatan finns en inglasad svalgång. Byggnaden har sadeltak med vindskupor och mot gatan en stor frontespis. Byggnaden har bevarat sin enkla planlösning och fasta inredning sedan uppförandet.
Bellmanshuset övertogs av staten 1991 och den sista hyresgästen flyttade ut ur huset 1999. Samma år inleddes en restaurering för att säkra byggnaden för framtiden. I vindsvåningens frontespis ligger det så kallade Bellmanrummet. Här finns 1700-talsmålningarna med bibliska motiv. Huset har flera bevarade exempel på 1700-talsmåleri på både väv och panel. Deras upphovsmän är okända. Vid restaureringen frilades även tapetlager från 1840-talet fram till nutid. Den äldsta tapeten med handmålat bladmönster satt i Låga längan. Den 20 februari 2002 återinvigdes Bellmanshuset.
År 2004 belönades Bellmanhusets renovering och pietetsfulla restaurering med Europa Nostra-priset för "den finkänsliga restaureringen av timmerstommen och för bevarandet av dess värdefulla målade bildvävar". År 2005 blev huset byggnadsminnesförklarad tillsammans de intilliggande Låga längan och Mjölnargården.
"Hammarby kvarn" Originaletsning av E. Hällgren (inköpt på Luleå Auktionsverk)
Wikipedia
Kvarnen Klippan var en väderkvarn som stod på Danviksklippan i nuvarande stadsdelen Södra Hammarbyhamnen i Stockholms kommun. Kvarnen av holländsk typ uppfördes 1770 och revs 1903. Området bebyggdes 1940–1945 med nio punkthus.
På 1770-talet lät färgaren Carl Gustaf Hoving uppföra kvarnen Klippan på klippan vid Hammarby sjö. Det var ett ståtligt bygge av holländsk typ, som betyder att kvarntoppen med vingarna kunde vridas till rätt vindriktning medan själva kvarnbyggnaden stod stadigt på berget. Runt kvarnens nedre del löpte en brygga, därifrån kunde man vrida kvarnhuven med hjälp av en stång tills vingarna stod rätt i vinden. Kvarnen användes för malning av färg till Hovings färgeri.
Hoving själv bodde i Hovings malmgård som han lät bygga norr om Hammarbysjön samtidigt med kvarnen. Härifrån hade han god uppsikt över sin kvarn. På Topografiska corpsens karta från 1861 finns kvarnen utritad och berget där kvarnen står har fått namnet ”Hovingsberg”, som lever vidare i kvarteret med samma namn.
Kvarnen Klippan blev ett omtyckt motiv för fotografer och konstnärer och av den höga klippan med kvarnen existerar ett flertal fotografier och målningar. I slutet av 1800-talet användes kvarnen en kort tid av Rylander & Rudolphs AB för att tillverka kolelektroder för båglampor. På ett fotografi från 1903 syns kvarnen utan sina vingar och bryggan är borta, kort därefter revs byggnaden.
På berget fanns även en gård med trädgård, lada och stall. Ladan brann ner år 1911. Under en tid låg här även en friluftsteater, ”Klippans teater”. Rester efter både kvarnen och friluftsteatern finns kvar. Fundamentet till kvarnen är idag iordninggjord som sittplats för de boende. Vid Klippans fot låg Danviks kvarn (en vattenkvarn) och smedjan Vulkansborg, som försvann på 1920-talet när Danvikskanalen anlades. Området bebyggdes 1940–1945 med nio punkthus ritade av arkitektfirman Backström och Reinius.
"Gårdsinteriör, Eriksbergsgtan" Originaletsning av E. Hällgren (inköpt på Luleå Auktionsverk"
Wikipedia
Eriksbergsgatan är en gata på Östermalm i Stockholms innerstad som löper i båge runt Eriksberg med utgångspunkter från Birger Jarlsgatan. Gatan korsar den lägre liggande Runebergsgatan på en viadukt.
Gatan fick sin nuvarande sträckning i och med 1908 års stadsplan. Vid 1885 års namnrevision hade Eriksbergsgatan gett namn till "den bibehållna delen af Lilla Träskgatan med dess förlängning".[1] Detta i och med utdikandet av Träsket. Namnet Eriksberg kommer från egendomen som låg i området. 1912 inleddes byggnadsverksamheten på den nya Eriksbergsgatan söder om Runebergsgatan. Bland de första husen som stod färdiga var de Whitlockska och Detthowska skolorna. På gatan uppförde även Timmermansorden sitt nya Ordenspalats som stod färdig 1927.
I trakten vid dåvarande Ladugårdslandet och i närheten av Träsket låg på 1800-talets mitt två väderkvarnar. Den ena, norra kan ha uppförts 1775 (enligt datering på vindflöjeln). Det var en stolpkvarn som stod nära den plats där Engelbrektskyrkan uppfördes och invigdes 1914. Kvarnen revs på mitten av 1880-talet och kallas enligt vissa källor "Starcken".
Den södra kvarnen var en holländare som byggdes 1805 av snickaråldermannen Johan Starck, efter tillstånd av Gustav IV Adolf. Kvarnen kallades efter sin upphovsman för ”Starckan” och ibland även ”Eriksbergskvarnen” efter platsen där den stod. Den revs i maj 1889.
Min mammas (Ingrid Bergquist f. Söderberg) mormors far Erik Lennström (född i Husby den 27 januari 1840) arbetade som mjölnare vid en av dessa två väderkvarnar. Troligen var det den södra kvarnen kallad "Starckan" eller "Eriksbergskvarnen".
Kommentarer