Häromdagen var jag och lyssnade på ett föredrag. Ett föredrag som hade lockat ca 30 åhörare. Jag släntrade in i lokalen strax efter utsatt tid tillsammans med en stol som jag knyckt från ett angränsande rum. Att jag kunde anlända så pass exakt är för mig mycket ovanligt. En förmåga som avtog snabbt efter min pensionering. Nåväl, presentatören tog till orda och förkunnade att nu var klockan 100 plus 3 minuter och därmed kunde föredraget börja. Helt utan hänsyn till eftersläntrare eller den akademiska kvarten. Jag tog mig för pannan, men insåg snabbt att han ovetandes var drabbad av rumtid, närmare bestämt den fjärde dimensionen i rumtiden, d v s tiden!
Jag ska försöka förklara helt kort varför han oförskyllt blivit drabbad av detta inre och omänskliga tillstånd. Jag tror att jag är rätt person att klara av det. Jag har nämligen själv varit drabbad. Insikten om det kom ganska snabbt efter min pensionering. Hur jag än försöker komma i tid till typ en träff så misslyckas jag nästan alltid, undantaget tandläkarbesök etc. Nog så svårt det också. När det gäller motsatsen, t ex att någon kommer till mig på exakt utsatt tid så blir jag störd och irriterad. Förr i tiden ansågs det ofint att göra så, men inte nu längre. När fabrikerna med sina repetetiva arbetsförhållanden kom till dröjde det inte länge förrän yrket tidsstudieman uppstod. Inga kvinnor var på den tiden betrodda med sådana ansvarsfulla uppgifter. Jag tror inte att dessa av fabriksarbetarna förhatliga tjänstemän finns kvar med den yrkestiteln. Kanske titeln numera förknippas med det mera obestämbara ordet process?
I slutet av 1980-talet då högskolor av alla möjliga slag dök upp som svampar i jorden och för att nå en framgång i yrkeslivet ansågs en akademisk utbildning vara absolut nödvändig. I denna flora av utbildningsgrenar måste det formligen ha exploderat med utexaminerade systemvetare. Vem fan skulle ha klarat av eller ha lust att bli kärnfysiker? Nej här var det snabba puckar och snabba cash som gällde. Just cash var stötefrågan. Hur skulle det gå till? Jo, en hel horder av systemvetare och halvt utbildade psykologer sneglade över Atlanten. Där var det redan i full gång med pseudouniversitet med pseudovetare och pseudopsykologer som kläckte ur sig det ena påhittade vansinnet efter det andra. Cashjaktmålet var inte fabrikerna. Det var kontorsfabrikerna som nu skulle och kunde mjölkas. De självutnämnda managementkonsulterna startade småföretag en masse. Det var ett helt öppet mål.
Personalcheferna jublade. Nu slapp de själva försöka få till förändringar, som vd:arna var på dem om. Konsulterna pratade helt rått om att det alltid finns 25 % dödkött i ett företag. Något som lätt kan sågas bort. Det var då begrepper övertalighet föddes. Och vd:arna nappade förstås på betet och kunde stolt rapportera till styrelserna om "förändringsframgångar". Och det på ett sådant sätt att en styrelse blev övertygad om det var vd:n som helt själv hade fixat detta. In tågade konsulterna sedan in på gräsrotsnivån och visade på blädderblocken samma eviga snabbt skissade kors som beskrev i vilken kvadrant man befann sig och till vilken kavadrant man skulle ta sig till. Kontorsarbetarna blev som hypnotiserade och fick aha-upplevelser. Upplevelser som var totalt bortglömda dagen efter. Snacka om manipulation.
Det allra lättaste för konsulterna att ge sig på var tiden, den fjärde dimensionen. Påhittade begrepp som "tidstjuvar" infördes. Vem fan vill kallas för tjuv? Stämpelur hade redan funnits på kontoren sedan länge. Till vilken nytta är svårt att veta. Vad som åstadkoms på individnivå mellan tidsstämplarna kan ju inte klockorna veta och ingen annan heller. Nåväl, det som nu blev allra viktigast var att komma till ett möte inte en enda sekund senare än utsatt tid. För att komma fram till detta simpla mantra, som spred sig som en farsot över hela riket, hade det således behövts alla dessa svamphögskolor. Till vilken reell nytta är helt oväsentligt. Ingen vet idag varför. Detta fortgår med oförminskad styrka, inte bara in på kontorsgolven utan numera också in praktiskt taget alla tänkbara områden även utanför jobbmiljön. Det är detta icke unika tillstånd som drabbat föredragshållaren.
Jag drar mig till minnes en person på en utvecklingsavdelning som var gravt tidsskadad. Inte nog med att han av någon oförklarlig anledning envisades med att skriva mötesprotokoll på engelska. Han lade dessutom till exakt klockslag till varje punkt i protokollet! Det är bara vi pensionärer, tack och lov, som genomskådat tillståndet och kunnat bli av med rumtiden.
En kompis påminde mig nyligen att det också infördes ett konsultpåfund benämnt "äska tid". Mötet startade då med att deltagarna fick ange hur många minuter de äskade behöva för sin respektive mötespunkter. Sedan var mötet som schackspel. En hanterade schackklockan. Mötespunkten klipptes av på sekunden när den äskade tiden var ute. Detta påfund blev inte långlivat tack och lov.
Jag minns också en ruggig mobbningssituation som hade med ankomsttiden att göra. Det hade varit en omorganisation (som vanligt) och konsulterna skulle dra igång en övning av något slag. Till övningen anlände en försenad regionchef (han hade väl varit ute och rökt). Snabbt arrangerade konsulterna en ring med oss och tvingade regionchefen hoppa groda inne i ringen. Detta förstås om ett varnande exempel för att inte ha uppmärksammat den fjärde dimensionen. Jag får rysningar i kroppen när jag nu återminns detta befängda konsultvansinne.
Jag minns den gamla ljuva tiden när Svenne, chefen, kraftigt blossade på pipan hade filosofiska utläggningar med anknytning till det mötet skulle handla om. Alla deltog i detta försnack allt efter som eftersläntrarna dök upp. Så var det på alla möten. Jag kan garantera att denna typ försnack gav mer utdelning till företaget än 100 plus 3 minuter!
Jag har jobbat lite i Mellanöstern. Där har "kultur" existerat flera tusen år längre än hos. Om det nu någonsin har existerat samma typ av omänsklig tidshets som hos oss så lyser den med sin fulla frånvaro där. Kanske det behövs så många tusen år för att komma till insikt?
Att rumsdimensionerna i rumtiden hänger ihop med den fjärde har Einstein påvisat. Detta gäller förstås också fabriksgolven och numera också kontorsgolven. Här har managementkonsulterna hittat nya jaktmarker. Arkitekterna jublar och likaså kontorsuthyrarna. Här finns grova pengar att tjäna för alla tre och för kontorsföretagen. Det handlar förstås om att minimera golvytan per anställd. Borta är tiden då kontorsarbetarna hade sina egna krypinmoduler.
Jag kan garantera att den som jobbar på ett kontorsgolv idag och går in på vilket annat som helst mindre, halvstort eller större företag i Sverige kommer inte att märka att han lämnat det egna företagets kontorsgolv. Likriktningen är enorm. Här är det arkitekterna i samklang med managementkonsulterna som drabbats av rumtiden! Vad det i praktiken leder till, d v s kontorsarbetarnas prestationer till företagets bästa, är ointressant och oskrivet i stjärnorna.
Jag drar mig också här till minnes när jobbets kontorsgolv skulle optimeras. Det gjordes en uppskattning om hur många som samtidigt brukade befinna sig på kontorsgolvet. Alltså inrättades lika många kontorsbås. Ingen skulle ha en given plats på golvet. Det gällde då att greppa ett bås snabbt på morgonen. Chefen höll också till på samma golv. Det var hans ärvda tokkonsultidé om "inga egna bås" och "inte fullt bestyckat med bås". Han föregick dock med ett ogott exempel genom att arrangera en egen fast plats på golvet. Detta höll bara ca ett halvt år och sedan var golvet ett vanligt båsbestyckat sådant.
Videoklippet nedan från filmen Brazil, från 1958, beskriver mycket väl när rumsdimensionerna har optimerats in absurdum!
En närmare beskrivning av begreppet rumtid finns här för den vetgirige.
Uppdatering 19 mars, 2012:
Jag är ständigt drabbad av synkronicitet och som ett brev på posten publicerades, dagen efter mitt inlägg här, en mycket läsvärd och illustrerad artikel i New York Times, som behandlar rumsdimensionerna. Artikelrubriken är Office Designs, Room to Roam and to Think. Jag minns med fasa mina första jobbesök i USA på 1980-talet. Där var de enorma kontorsgolven ytoptimerade till fulländning. De med högre rang hade fått avundsjuka placeringar närmare fönstren. Den med högsta rang på golvet hade en containerliknande modul placerad mitt på golvet, helt fönsterlös och med minimal golvyta. Jag tänkte då, månne inte detta komma att drabba mitt hemland också.
Artikeln belyser för och emot olika lösningar på rumsdimensionernas betydelse. Den som tagit fram en lösning till en ny höjd är kapitalstarka Bill & Melinda Gates Foundation. Enbart för de 1000 kontorsarbetarnas välbefinnande och produktivitet har investerats drygt 2 miljarder kr (!) i högkvarteret i Seattle. En kontorsarbetares favoritplats där är ena änden av långt bord, se fotot ovan. På väggen bakom henne hänger Nelsons Mandelas skjorta! Kanske en symbol för kontorsarbetarnas nya frihet? Missa inte bildspelet i artikeln.
.
Jag ska försöka förklara helt kort varför han oförskyllt blivit drabbad av detta inre och omänskliga tillstånd. Jag tror att jag är rätt person att klara av det. Jag har nämligen själv varit drabbad. Insikten om det kom ganska snabbt efter min pensionering. Hur jag än försöker komma i tid till typ en träff så misslyckas jag nästan alltid, undantaget tandläkarbesök etc. Nog så svårt det också. När det gäller motsatsen, t ex att någon kommer till mig på exakt utsatt tid så blir jag störd och irriterad. Förr i tiden ansågs det ofint att göra så, men inte nu längre. När fabrikerna med sina repetetiva arbetsförhållanden kom till dröjde det inte länge förrän yrket tidsstudieman uppstod. Inga kvinnor var på den tiden betrodda med sådana ansvarsfulla uppgifter. Jag tror inte att dessa av fabriksarbetarna förhatliga tjänstemän finns kvar med den yrkestiteln. Kanske titeln numera förknippas med det mera obestämbara ordet process?
I slutet av 1980-talet då högskolor av alla möjliga slag dök upp som svampar i jorden och för att nå en framgång i yrkeslivet ansågs en akademisk utbildning vara absolut nödvändig. I denna flora av utbildningsgrenar måste det formligen ha exploderat med utexaminerade systemvetare. Vem fan skulle ha klarat av eller ha lust att bli kärnfysiker? Nej här var det snabba puckar och snabba cash som gällde. Just cash var stötefrågan. Hur skulle det gå till? Jo, en hel horder av systemvetare och halvt utbildade psykologer sneglade över Atlanten. Där var det redan i full gång med pseudouniversitet med pseudovetare och pseudopsykologer som kläckte ur sig det ena påhittade vansinnet efter det andra. Cashjaktmålet var inte fabrikerna. Det var kontorsfabrikerna som nu skulle och kunde mjölkas. De självutnämnda managementkonsulterna startade småföretag en masse. Det var ett helt öppet mål.
Personalcheferna jublade. Nu slapp de själva försöka få till förändringar, som vd:arna var på dem om. Konsulterna pratade helt rått om att det alltid finns 25 % dödkött i ett företag. Något som lätt kan sågas bort. Det var då begrepper övertalighet föddes. Och vd:arna nappade förstås på betet och kunde stolt rapportera till styrelserna om "förändringsframgångar". Och det på ett sådant sätt att en styrelse blev övertygad om det var vd:n som helt själv hade fixat detta. In tågade konsulterna sedan in på gräsrotsnivån och visade på blädderblocken samma eviga snabbt skissade kors som beskrev i vilken kvadrant man befann sig och till vilken kavadrant man skulle ta sig till. Kontorsarbetarna blev som hypnotiserade och fick aha-upplevelser. Upplevelser som var totalt bortglömda dagen efter. Snacka om manipulation.
Det allra lättaste för konsulterna att ge sig på var tiden, den fjärde dimensionen. Påhittade begrepp som "tidstjuvar" infördes. Vem fan vill kallas för tjuv? Stämpelur hade redan funnits på kontoren sedan länge. Till vilken nytta är svårt att veta. Vad som åstadkoms på individnivå mellan tidsstämplarna kan ju inte klockorna veta och ingen annan heller. Nåväl, det som nu blev allra viktigast var att komma till ett möte inte en enda sekund senare än utsatt tid. För att komma fram till detta simpla mantra, som spred sig som en farsot över hela riket, hade det således behövts alla dessa svamphögskolor. Till vilken reell nytta är helt oväsentligt. Ingen vet idag varför. Detta fortgår med oförminskad styrka, inte bara in på kontorsgolven utan numera också in praktiskt taget alla tänkbara områden även utanför jobbmiljön. Det är detta icke unika tillstånd som drabbat föredragshållaren.
Jag drar mig till minnes en person på en utvecklingsavdelning som var gravt tidsskadad. Inte nog med att han av någon oförklarlig anledning envisades med att skriva mötesprotokoll på engelska. Han lade dessutom till exakt klockslag till varje punkt i protokollet! Det är bara vi pensionärer, tack och lov, som genomskådat tillståndet och kunnat bli av med rumtiden.
En kompis påminde mig nyligen att det också infördes ett konsultpåfund benämnt "äska tid". Mötet startade då med att deltagarna fick ange hur många minuter de äskade behöva för sin respektive mötespunkter. Sedan var mötet som schackspel. En hanterade schackklockan. Mötespunkten klipptes av på sekunden när den äskade tiden var ute. Detta påfund blev inte långlivat tack och lov.
Jag minns också en ruggig mobbningssituation som hade med ankomsttiden att göra. Det hade varit en omorganisation (som vanligt) och konsulterna skulle dra igång en övning av något slag. Till övningen anlände en försenad regionchef (han hade väl varit ute och rökt). Snabbt arrangerade konsulterna en ring med oss och tvingade regionchefen hoppa groda inne i ringen. Detta förstås om ett varnande exempel för att inte ha uppmärksammat den fjärde dimensionen. Jag får rysningar i kroppen när jag nu återminns detta befängda konsultvansinne.
Jag minns den gamla ljuva tiden när Svenne, chefen, kraftigt blossade på pipan hade filosofiska utläggningar med anknytning till det mötet skulle handla om. Alla deltog i detta försnack allt efter som eftersläntrarna dök upp. Så var det på alla möten. Jag kan garantera att denna typ försnack gav mer utdelning till företaget än 100 plus 3 minuter!
Jag har jobbat lite i Mellanöstern. Där har "kultur" existerat flera tusen år längre än hos. Om det nu någonsin har existerat samma typ av omänsklig tidshets som hos oss så lyser den med sin fulla frånvaro där. Kanske det behövs så många tusen år för att komma till insikt?
Att rumsdimensionerna i rumtiden hänger ihop med den fjärde har Einstein påvisat. Detta gäller förstås också fabriksgolven och numera också kontorsgolven. Här har managementkonsulterna hittat nya jaktmarker. Arkitekterna jublar och likaså kontorsuthyrarna. Här finns grova pengar att tjäna för alla tre och för kontorsföretagen. Det handlar förstås om att minimera golvytan per anställd. Borta är tiden då kontorsarbetarna hade sina egna krypinmoduler.
Jag kan garantera att den som jobbar på ett kontorsgolv idag och går in på vilket annat som helst mindre, halvstort eller större företag i Sverige kommer inte att märka att han lämnat det egna företagets kontorsgolv. Likriktningen är enorm. Här är det arkitekterna i samklang med managementkonsulterna som drabbats av rumtiden! Vad det i praktiken leder till, d v s kontorsarbetarnas prestationer till företagets bästa, är ointressant och oskrivet i stjärnorna.
Jag drar mig också här till minnes när jobbets kontorsgolv skulle optimeras. Det gjordes en uppskattning om hur många som samtidigt brukade befinna sig på kontorsgolvet. Alltså inrättades lika många kontorsbås. Ingen skulle ha en given plats på golvet. Det gällde då att greppa ett bås snabbt på morgonen. Chefen höll också till på samma golv. Det var hans ärvda tokkonsultidé om "inga egna bås" och "inte fullt bestyckat med bås". Han föregick dock med ett ogott exempel genom att arrangera en egen fast plats på golvet. Detta höll bara ca ett halvt år och sedan var golvet ett vanligt båsbestyckat sådant.
Videoklippet nedan från filmen Brazil, från 1958, beskriver mycket väl när rumsdimensionerna har optimerats in absurdum!
En närmare beskrivning av begreppet rumtid finns här för den vetgirige.
Uppdatering 19 mars, 2012:
Jag är ständigt drabbad av synkronicitet och som ett brev på posten publicerades, dagen efter mitt inlägg här, en mycket läsvärd och illustrerad artikel i New York Times, som behandlar rumsdimensionerna. Artikelrubriken är Office Designs, Room to Roam and to Think. Jag minns med fasa mina första jobbesök i USA på 1980-talet. Där var de enorma kontorsgolven ytoptimerade till fulländning. De med högre rang hade fått avundsjuka placeringar närmare fönstren. Den med högsta rang på golvet hade en containerliknande modul placerad mitt på golvet, helt fönsterlös och med minimal golvyta. Jag tänkte då, månne inte detta komma att drabba mitt hemland också.
Som synes är det nu förändringar på G i USA!
Artikeln belyser för och emot olika lösningar på rumsdimensionernas betydelse. Den som tagit fram en lösning till en ny höjd är kapitalstarka Bill & Melinda Gates Foundation. Enbart för de 1000 kontorsarbetarnas välbefinnande och produktivitet har investerats drygt 2 miljarder kr (!) i högkvarteret i Seattle. En kontorsarbetares favoritplats där är ena änden av långt bord, se fotot ovan. På väggen bakom henne hänger Nelsons Mandelas skjorta! Kanske en symbol för kontorsarbetarnas nya frihet? Missa inte bildspelet i artikeln.
.
Kommentarer